Att gräva ett dike.

Vallens by bestod 1835 av 12 bönder på fyra hemman. Erik och Jon Salomonsöner, Per Persson, Elias Eliasson, Henrik Henriksson, Elias Olsson, Abraham Abrahamsson, Henrik Petersson /Persson/, Elias Abrahamsson, Henrik Eliasson, Salomon Walldén och Johannes Abrahamsson. Tillsammans skattade de för 24 seland skattejord och 4 seland kronojord och dessutom förfogade de, sedan fem år tillbaka, över två krononybyggen på Kronans överloppsmark: Hällberget och Alderlund, båda på 24 seland kronojord.

Byn hade förrättat storskifte av inägorna under 1780- talet, befolkningen i byn hade vuxit från fyra bönder till tolv bönder 1835. Alla behövde de byggnader för både folk såväl som för fä, dessutom krävdes ett större antal andra, nödvändiga byggnader. Sålunda gick det åt mycket timmer till alla byggnationer.

1835 startade byamännen gemensamt ett företag: att bygga en sågkvarn. Med hjälp av sågkvarnen tänkte de såga husbehovstimmer på ett enklare sätt än tidigare då allt timmer kransågats. Sannolikt såg också byamännen sågkvarnen som en kapitalinvestering, väl värd att satsa på. Problemet som genast uppstod var att Stenbäcken, där sågkvarnen placerades, inte gav tillräckligt med vatten för att driva kraftöverföringen. Byamännen tänkte dock lösa problemet med att gräva ett tillrinningsdike från Lilla Älgsjön, genom Hömyran, ned till Stenbäcken. Ytterligare en fördel vanns med diket: vattnet nyttjades för slåttesbevattning på Hömyran under den tid då sågning inte pågick.¹

Den 13 november 1835 startade dikesföretaget vid det som vi i dag kallar för Skröppen. Trettioen dagsverken utfördes under denna, första månad och sannolikt blev tillrinningen god redan från början. Nästa dagsverksperiod inleddes i oktober 1839 och denna gång utförde byamännen etthundratjugo dagsverken². Dessutom byggdes en uppdämningsdamm, av trä, vid södra änden av Lill- Älgsjön där det grävda diket hade sin början. Därtill byggdes en vallanordning vid sjöns naturliga utlopp mot nordöst. På detta sätt bildades ett stort vattenmagasin som skulle dämmas de tider som såg- eller mjölkvarnarna brukades.³ Att dagsverken utfördes under hösten berodde på vattnet under sommaren var uppdämt i väntan på att höstens malningssäsong skulle starta. För sågens behov stängdes dammarna företrädesvis under maj och juni eftersom sågperioden inföll under försommaren.⁴

I maj 1840 gjordes ytterligare tjugofem dagsverken och i september1844 etthundrasjutton stycken och till sist i oktober arton dagsverk.

Vid denna tid hade byamännen börjat diskutera om att ansöka om laga skifte vilket också genomfördes under 1849-1850. Sågplatsen undantogs och blev samfällighet där varje delägare i byn hade sin egen plats. I samfälligheten ingick även plats för två, redan befintliga mjölkvarnar samt mark för dammfästen.

  ”Sågplats efter den så kallade Stenbäcken, vest om byn, der sågen nu finnes
upförd aftages 76 alnar i nodlig sträckning från sågdammet upp på backen,
derifrån i ostlig riktning 120 alnar, samt widare derifrån 52 alnar,
i sydostlig sträcka, hwarifrån den går 167 alnar söderut på
andra sidan bäcken, ifrån hwilken punkt den sträcker sig
wester ut mot ängen af der uppförde damm." ⁵.

Ytterligare en dammanordning byggdes 1880 vid utloppet av Kvarnbäckens källsjöar. Här hade redan tidigare funnits någon form av uppdämningsanordning. Det var sannolikt en skidamm som, också den, använts för såg- och mjölkvarnarna i Stenbäcken.
1887 byggdes sågen om och moderniserades samtidigt för att bättre fylla tidens krav. Sågen drevs med hjälp av ett vattenhjul som 1919 ersattes med en turbin⁶.

1.  H P Persson
2. Gustaf Wiberg
3. Otto Nilsson
4. Olof Andersson
5. A O Myrholm
6. Elias Abrahamson
7. And. Abrahamsson
8. Aug Svanström
9. N P Nilsson
10. Er. Osc Eliasson
11. Joh. Styf
12. Jon Abrahamsson
13. E P Josefsson
14. Abr Abrahamsson
15. Olof Jacobsson
16. Mariebergs bolag
17. Jon Eriksson
18. Johannes Wallin
19. And Jonsson

1901 var sågkvarnen i gång och det fanns nitton delägare i sågsamfälligheten. Platserna hade fåtts genom lottning och skogsbolaget Marieberg fanns med som en av delägarna.

Stenbäcken, som utgjorde den uppsamlande kraftkällan till sågkvarnen och till mjölkvarnarna längre upp i bäcken, ändrade successivt namn till dagen benämning: Kvarnbäcken och själva sågen kallades allmänt för Vallens Husbehovssåg.