KITTLAHÄLL
- en gruvlig historia

ÖVER HELA historien svävar ett mansnamn, Anders Olof Lund. Han var inte med i historiens gryning men när han steg in i handlingen blev det fart och fläkt. 
     A O Lund tycks ha varit en lika handlingskraftig som fantasifull herre. När optimismen flödade som mest ingick det till och med i hans planer att flytta Junsele kyrka från Krånge (Lillegård) till Våll´n.
     Otroligt eller inte, jag berättar endast såsom mig hafver berättats, för att citera Pelle Molin. Och då är det naturligtvis sant.

A O LUND VAR jämtlänning, född 1873 i Krokvåg, Ragunda. Redan de första åren på 1900-talet startade han ett gruvbolag, Vismut & Gold Mining Company, och åkte med sin fru till USA för att sälja aktier. 
     Falsk blygsamhet verkar han inte ha besvärats av: i ett så kallat newsletter, nyhetsbrev, lät han amerikanerna veta att han höll på med ”Det största gruvföretaget i världen, fullt jämförbart med Falu koppargruva”.

ÅTERKOMMEN TILL fosterjorden och stadigare mark höjde han så småningom blicken över länsgränsen och fick ögonen på fyndigheten i Kettlaberget. 
     Det hände i början av 1930-talet. Raskt bildade han ett nytt bolag, Vallens Gruvaktiebolag, i akt och mening att sätta korpen och spettet i tre fyndigheter: Kittlahäll på Våll’n (koppar), Storbergsgruvan i Ragunda (guld) och Stensjögruvan i Edsele (kopparoxid). 
     Till att börja med tänkte han bygga ett anrikningsverk vid Kittlahäll.

OM A O LUND någon gång tvivlade kunde han luta sig mot sin vapendragare F Åkerman, bergsingenjör från Ängelholm i Skåne. Dennes beskrivning av fyndigheten i Kettlaberget bekräftade med all tydlighet att den ljusnande framtid var vållaras. 
     Inte nog med att berget på några få meters djup innehöll koppar i halter upp till 21 procent. ”En del analyser”, skrev Åkerman i en rapport, ”ha visat närvaro av guld i malmen”.
     Undra på att namnet Kittlahäll lyste upp fantasin lika starkt som en förlorad brudkrona vid Hällbergsklippen.
     Kopparhalten i Kittlahäll var ”sällsynt hög” lät Åkerman förstå och det var inte svårt att ana vad som stod för dörren: ”malm av denna kvalitet skulle mycket snart kunna utvinnas och försäljas med förtjänst”.
     Det fanns också ”avsevärda mängder” malm med en lägre kopparhalt. Den kunde enligt bergsingenjören lätt anrikas med hjälp av en ny metod, flotation, så att det uppstod kopparslig med en halt av 25 procent koppar.
     Och vad vidare var: ingenjör Åkerman kunde berätta att han med hjälp av ”elektrisk malmletning” hade hittat ”flera ännu icke blottade malmkroppar” i Kettlaberget.                         

NÄR VALLENS GRUVAKTIEBOLAG bildades uppgick aktiekapitalet till 500 000 kronor. En aktie kostade 100 kronor.
     A O Lund placerade inte sig själv bland stiftarna, däremot hustrun Klara. De övriga var Sven Edin, ordförande i Junsele kommunalnämnd och kommunens starke man (senare riksdagsman), hans hustru Eva, Erik och Selma Östlund, Tyko och Alma Andersson samt Nils Jonas och Anna Granqvist. De fyra sistnämnda bodde på Våll’n.
     Aktiekapitalet i bolaget höjdes steg för steg. Vid en extra bolagsstämma den 30 september 1935 utökades det till 700 000 kronor. Fyra år senare, den 2 maj 1939, vid en ordinarie stämma på Hotell Kondis i Krange, höjdes det till en miljon.

A O LUND VAR ALLTSÅ inte en av stiftarna, men han satt i styrelsen för bolaget. I slutet av 30-talet såg den ut så här: A O Lund, A Tideman, Östersund, M Andersson, Kalmar, Sven Edin, J Nordlander, Härnösand. Ersättare E Magnusson, Östersund, och A Ågren, Nybro.
     Bolaget hade sitt säte på Våll’n och höll sig med både vackra aktiebrev och brevpapper med tryck. Det hade också egen telefon. Nummer 7, Junselevallen.  

ATT TVÅ SMÅLÄNNINGAR ingick i styrelsen hade sina randiga skäl: vid det här laget härbärgerade Vallens Gruvaktiebolag inte bara de tre nämnda gruvorna utan även Rikagruvan i Småland, Nilagruvan i Kvikkjokk och Härjedalsgruvan i Härjedalen.
     Och inte nog med det: Lund skickade sin vapendragare, som var tekniskt ansvarig i bolaget, till Tyskland och Belgien för att närmare studera den nya anrikningsmetoden, som alltså kallades flotation. Den tänkte Åkerman använda på en annan småländsk fyndighet, Fredriksbergs gruva i Fröderyds socken. Denna gruva hade slumrat ett 20-tal år men skulle nu väckas till verksamt liv av Vallens Gruvaktiebolag.
     Åkerman kom tillbaka från sin resa och berättade att ett belgiskt malmbolag hade erbjudit sig att bygga ett anrikningsverk i Fredriksberg.      

VAD BLEV DET DÅ AV all denna företagsamhet? Så värst mycket mer än provbrytning tycks det inte ha blivit, i varje fall inte i Kettlaberget. 
     I ett protokoll kan man läsa att verksamheten i Kittlahäll under 1936 endast hade bestått av ”underhålls- eller s k försvarsarbeten”.
     1942 gick Vallens Gruvaktiebolag i konkurs. Sju år senare upprättades en likvidationsredovisning. Gruvorna i bolagets ägo ansågs då vara värda noll (0) kronor. Förlusten skrevs till 873 619 kronor.
     Någon Falu koppargruva blev det aldrig i Kittlahäll och Junsele  kyrka lyser onekligen med sin frånvaro på Våll’n.  

DOCK OCH EMELLERTID tog drömmen om ett liv i guld- och kopparglans på Vållbyn inte slut med A O Lund. Fyndigheten i Kettlaberget har mutats in flera gånger efter hans tid och väckt nya förhoppningar.
     I början av 1970-talet kom Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, till Våll´n och fraktade mystiska instrument längs den numera ofarbara gruvvägen, som leder från gammvägen till gammgruva. Det blev mätning på mätning och ett och annat besked om att kopparn ligger utspridd i berget som efter ett Herrans hagelskott.
     Sannolikt obrytbar.  
-----

Så här såg Vallens Gruvaktiebolags aktiebrev ut.