Utdrag ur Anders Olof Myrholms dagbok under svältåren 1867-68. Dagboken finns än i dag kvar i byn.

"1867 – trettiofem år efter flyttningen från Resele och fem år sedan giftermålet med Caisa Stina och det nya hemmets tillkomst. 

Den 8 maj är det mycket kallt och snön är alldeles orörd och 2 alnar hög. Jag har varit sör i bastuberget och det är så kallt, att jag har inte känt sådan genomträngande snåd. Det är förfärlig foderbrist och får och getter dör överallt. Den 18 Majj har vi dragit hem 2 skrinnor hö på skaren som for åt korna. Den 15 Majj kom Hinric Jacob från tuls-ås med halm och hö – vi fruktar att det skall bli som 1718, Karl XII:s dödsår. Det berättas, att betarsjön ref midsommaraftonen 1718, och somliga kallar det "ett svartår", det vill säga, att intet gräs hade vuxit nämnda sommar. Sedan lärer år 1740 och 1741 och flera förut ha varit så svaga, att det sista svagåret måste om våren korn bäras från Skedom. Då – säger Per Persson – att tisteln kom hit till byn. En bonde i Bölen kunde nämnda år på barmark burit hem en ¼ tunna korn och då blef det got år. Flera år fick kornet ej någon kärna.

Den 15 juni började vi så, men det var mycket blött. Stor brist på sädeskorn, många får inte så sin bäst gödslade åker. Kor och hästar är bara benrangel. Vi är alldeles mjölklös!

Juli och augusti blefvo sköna månader men den 1 Sept. kom den s.k. "Halshuggarnatten" över hela Norrland med minusgrader på 7-8 under noll och frös både pär-ris och kornet – det lilla som fanns."

Anders Olof var starkt troende och dessa rader lämnade han som en hälsning:

"Herren har varit mäd oss och väsignat allting, varje år och dag bör vara en tacksägelsedag, även för kommande släkten."