|
VISST HAR DET SPELATS ishockey på Våll’n. Och då tänker jag inte på korphockey,
hockey-bockey, ishockey med bandyboll som utövades länge och väl. Nej, jag
tänker på riktig ishockey, seriehockey.
Som jag har berättat i första Mitt Våll’n höll sig vållara med ett
eget ishockeylag i det nationella seriesystemet under ett par år på 1950-talet.
Det skedde väl mest som ett slags träning inför fotbollssäsongen. Men nog var
det blodigt allvar. |
|
Ishockey hade sitt stora genombrott i Sverige under de här åren. Varje by av
någon vidare storlek och någon självaktning, åtminstone i norra Sverige, skulle
hålla sig med ett ishockeylag.
Uppsvinget kan nog bara jämföras med den plötsliga hausse som
innebandy fick i början av 2000-talet.
Att vållara hängde tidigt med i hockeysvängarna har en särskild förklaring. Den
kan också ges ett namn: Karl-Erik Andersson, skollärarn från Värmland som kom
till Våll’n hösten 1954 och satte fart på byn.
Rätta mej om jag har fel med ålderns rätt, men jag tycker mej
minnas att det började det året med en mycket enkel isbana. Någon sarg fanns
inte då, bara en planka som markerade gränserna för planen.
Men redan något år senare byggdes både en sarg som uppfyllde
alla ishockeyns regler och monterades belysning. Till säsongen 1955-56 hade
Vållbyn en egen och alldeles riktig hockeyplan. Och ett alldeles riktigt
hockeylag. |
|
Jag har letat lite i arkiven hos Ångermanlands ishockeyförbund, ÅIF, och har man
sett på håken, Junselevallens IF deltog i seriespel redan detta år. Liksom
påföljande spelår, 1957-58. Sedan tycks det ha tagit slut.
Stämmer det verkligen? Jag kastar frågan rakt ut i luften.
Hos ÅIF finns alltså bara dessa två säsonger noterade.
Junselevallens IF spelade då i Division V Västra, med enbart ångermanländska
lag, men jag har tydliga och spiksäkra minnen av matcher även mot Svanabyns IF,
som ju hör hemma i Lappland. Var det så kallade vänskapsmatcher?
Frågor, frågor, som Shakespeare sa. Någon av de gamle kanske
vet.
När vållara började spela ishockey hade Sverige redan hunnit ta sin första
VM-titel, i Schweiz 1953, och var på väg mot sin andra i Moskva-VM 1957. Sverige
var alltså redan en betydande hockeynation. Det påverkade förstås intresset
landet runt och bidrog till att den nya sporten, som hade sitt starkaste fäste i
Kanada, började tränga ut bandyn.
Under de här åren skickade Kanada oftast ett klubblag med
proffs till VM och sopade rent. Ibland blev det tvåsiffriga resultat. I VM 1949,
som gick i Stockholm, vann Kanada mot Danmark med 49-0 i första omgången.
Nog är det bra märkvärdigt att vuxna vållara, många i 30-årsåldern, som aldrig
hade stått på ett par skridskor blev så pass bra så snabbt att de kunde delta i
seriespel. Av de lite yngre i samma generation blev flera så bra, både på
skridskorna och med klubba och puck, att de utan tvivel hade platsat i högre
divisioner. Jag nämner bara två: Ragnar Henriksson och Bernt Berglund.
De som var ännu yngre, i nedre tonåren, och tillbringade
flera timmar varje dag på isbanan utvecklades till hejare på skridskorna. Ett
enda namn: Zackris Berg (numera Nordgaard), som åkte minst lika bra baklänges
som framlänges. Han var också duktig med pucken.
Ett bekymmer, som jag minns det, var att hitta någon som
ville och kunde stå i mål. John Jönsson och Erling Myrholm svarade för goda
insatser, men vad gör man när motståndarna är så överlägsna att pucken svischar
emot en hela tiden? Det var väl först när Einar Henriksson hoppade in som
målvakt, under senare års korphockey, som det blev någorlunda tätt.
Just det problemet, att hålla tätt bakåt och göra mål framåt, visade sig redan
första året av seriespel, 1955-56. Division V Västra innehöll då fyra lag.
Förutom Junselevallens IF var det Backe B, Junsele B och Vängelsby IF.
Serien skulle ha startat i mellandagarna men såväl dessa
matcher som en match som vållara skulle ha spelat mot Junsele B i trettonhelgen
blev inställda. Premiären kom därför att äga rum först den 13 januari. |
|
Junselevallens IF begick inte sin premiär förrän en dag senare,
den 14 januari, hemma på Våll’n mot Backe B. Gott om publik var
det förstås, denna historiska dag, och den fick i alla fall se
många mål. 25 stycken närmare bestämt.
Dessvärre svarade vållara bara för fyra av dem. Förlust med
4-21 alltså.
Backe och Vängelsby hade så dags hunnit spela två omgångar i
serien, men efter vållaras första match såg tabellen ut så här:
Backe B 2 2 0 0 28-6 4
Junsele B 1 1 0 0 4-2 2
Vängelsby 2 0 0 2 4-11 0
Junselevallen 1 0 0 1 4-21 0
Ungefär i den stilen fortsatte det säsongen ut. Den 19 januari
var det returmatch mellan Backe och Junselevallen. Målen
trillade in även då. |
|
Serien spelades i alla fall färdig så småningom. Så här såg
tabellen ut till slut:
Backe B 6 4 0 2 29-4 8
Junsele B 6 4 0 2 39-18 8
Vängelsby 6 2 0 4 23-27 4
Junselevallen 6 2 0 4 19-61 4
19 mål och fyra poäng, det var väl inte så halvdåligt denna
första säsong. Vållara vann alltså två matcher (seger gav två
poäng på den tiden), förlorade fyra och spelade ingen oavgjort.
Inte riktigt lika bra gick det nästa säsong, 1957-58. Serien
hade då utvidgats så att den omfattade sex lag. Hoting och
Ramsele hade tillkommit. Det innebar att varje lag spelade tio
matcher.
Jag går inte närmare in på hur enskilda matcher slutade,
konstaterar bara att vållara den här gången inte vann en enda
match. Den största framgången var, som tärara brukar skryta med
i fotbollen, en oavgjord match. I övrigt blev det idel
förluster. Och en jumboplats i tabellen.
Så här såg den ut:
Junsele B 10 8 1 1 60-35 17
Hoting 10 6 4 0 69-37 16
Backe B 10 5 1 4 42-39 11
Vängelsby 10 3 2 5 65-59 8
Ramsele 10 2 3 5 56-60 7
Junselevallen 10 0 1 9 21-83 1
Ganska rejäl utskåpning alltså. Kanske var det därför vållara
inte ställde upp i seriespel fler gånger; om det nu verkligen
var så. Men intresset för ishockey på Våll’n höll i sig. Det
spelades varje kväll och varje helg. På söndagarna var banan
överfylld av skridskoåkare i alla åldrar.
Ja, faktiskt nästan alla åldrar. Det fanns spelare som gott
och väl hade passerat 40, i något fall kanske också 50. Ingen
nämnd och ingen glömd, utom möjligen en: Helge Rohlén, född
1908, den verklige hockeynestorn, virtuos på stålklädd fot.
Ibland arrangerades också matcher på skoj, så kallade
gubbmatcher, då kvinnor och män tampades mot varann under
uppsluppna former. Då kunde även spelare i mer mogen ålder vara
med. Gunnar Eriksson, lastbilsåkaren som var gift med lärarinnan
Jenny, övertygade publiken om sin förmåga genom att bära ordet
PROFFS i stora röda bokstäver på ryggen. Jag minns också att
Natanael Myrholm vaktade gubbarnas mål (eller var det
gummornas?) utan att tappa fotfästet i tillvaron. Han saknade
skridskor men parerade ishalkan med hjälp av räfflade sulor på
gummistövlarna.
Ishockeybanan var ett uppskattat tillhåll, en samlingsplats
för de yngre och en ljuspunkt i mörkret för storhopen i byn.
Matcherna minns jag som en fest. Aldrig har jag ätit så god
varmkorv som då. Varmkorv i papper, utan bröd. Rykande het i
vinterkylan.
Banan skapade sammanhållning och gemenskap. Skottning och
skrapning sköttes mest av eleverna i skolan, men när det hade
vräkt ned flera decimeter snö kunde också gemene man rycka in.
Jag minns att ’n Jakob i Ol-Jakobs, Jakob Jakobsson, född 1905,
ibland ställde sig med en skyffel i högsta hugg och hivade snö
över sargen i sitt anletes svett. Timme efter timme.
Det var tider det.
|
