|
Jag har hållit föredrag i byn Vallen. Nu bär färden mot Övra by
för att bilda en arbetarkommun. Bortom all ära och redlighet
ligger den, i civilisationens utkant. På gränsen mot
Västerbotten, i det konstiga hörnet mellan Junsele, Fjällsjö,
Bodum, Dorotea och Åsele socknar.
Den hederäga körvägen tar slut några kilometer från
Vallen. Sen är det bara skogsstigare, som slingra sig över
vattniga myrar, uppför branta bergsluttningar och utför.
Apostlahästarna måste bli fordonet, vilket man vill eller ej.
Modiga fem mil hem och tillbaka.
De vattentäta skogsskorna spännas på. Det har rägnat
otäckt och andra skodon äro omöjliga. Så bär det iväg för full
maskin. Vägvisare är Adolf Granqvist i Vallen, son till den
beryktade björnkungen, ”Björn-Johan i Tjärn”. Det är en liten
medelålders gubbe med skepparkrans av skägg kring ansiktet. En
riktig skogsbjörn, både till utseende och till släkten.
En otäck, rå dimma ligger hela dagen över de små odlade
byarna och de stora ödsliga fjällen. Ingenting synes av den
bedårande utsikten över fjällvidderna och ända ner över
Betarsjön. Dimman sluter sig kring oss, ogenomträngligt tät. Men
ljust och glatt är det i alla fall. ”Björn-Johanspojken”
ledsagar. Han är kvick i ögonen, kvick i benen och kvick i
truten – allt höves en äkta skogsmänniska. Samtalet och
historierna gå i kapp med våra ben.
Först är vägen förträfflig. Bred och nylagad, duger till bilväg.
Men så tar de bums slut halvvägs ungefär mellan Vallen och
Stuguvattentjälens lilla by. Varför? Jo, vi ha kommit till
svenska statens markvi stå på Stuguvattentjälens kronopark. Där
ha vi anledningen.
Den har en dråplig historia, den vägen. Den
väghistorien låter som en vidunderlig saga från den upp- och
nedpåvända världen. Detta kostliga exempel på den kungliga
svenska byråkratins samhällsvådliga tröghet skulle man slå bort
som ett dåligt skämt, om man ej visste, att det vore sant.
Det har varit ett gammalt önskemål att få en ordentlig
körväg mellan Vallen och Stuguvattentjälens by. Vallborna bröt
för länge sen i världen en väg upp till kronoparkens område, och
i år ha de ytterligare förbättrat densamma. Det är duktigt gjort
av dem. De ha icke något särskilt intresse av denna väg, dess
fördelar skulle främst komma Stuguvattentjälen kringliggande
byar i hög grad till godo. Men de kände, att fattigt folk borta
i obygderna böra hålla ihop och stödja varandra. Och därför ha
de med stora kostnader och stor möda gjort detta präktiga
vägarbete, sig själva till mycken heder och andra till mycken
gagn.
Och även Kramfors bolag förtjänar att hedras. På egen
bekostnad anlade bolaget en körväg från Stuguvattentjälens by
och ned till kronoparken, en sträcka på omkring 3 kilometer.
Bolaget har stora skogar där uppe och alltså eget intresse av
vägen. Men i alla fall var det framsynt gjort.
För att få hela väglänken från Vallen till Stuguvattentjälen
klar behövdes nu bara att få en väg över den smala
kronoparksremsan, ungefär 3 km. Därtill krävdes kronans
tillstånd. Men kronan satte sig absolut på tvären. D.v.s i
främsta rummet revirförvaltningen, nu med jägmästare Wedholm i
spetsen. Man tycker det vore kronans oavvisliga skyldighet att
omedelbart anlägga den önskade vägen över kronoparken, då nu de
enskilda i form av byamän och bolag offrat så mycket och visat
sitt stora intresse för lösningen av denna obygdens livsfråga.
Men revirförvaltningen grusade obarmhärtigt alla befolkningens
förhoppningar. Den satte energiskt stopp för vägbyggandet.
Kronan har alls intet intresse av denna väg, sade
revirförvaltningen kallt och avvisande. Där stack
domänmyndigheternas ensida skogsvårdssynpunkter fram igen. Sin
vana trogen tänker de blott på skogen, på sina kära älskade
träd. Men att det finns människor, arbetssamma och dugande
kronans medborgare, som vilja odla jorden och föda sina familjer
och som behöva körväg för att på hederägt sätt få sina döda i
graven och slippa bära sina förnödenheter i miltals på sin egen
rygg – det bekymra platt intet kronans representant,
revirförvaltningen inom Junsele revir.
För resten är det ej sant, att kronan ej hade något
intresse av vägens byggande. Överjägmästare Welander var där
uppe på besök i somras. Han baxnade, då han fick höra
revirförvaltningens skäl för avstyrkande. ”Visst har kronan
intresse av vägen”, yttrade han, ”det ligger ju kronoparker runt
omkring”. Det är ett förståndigt tal, men det har ej gått i
revirförvaltningen.
I
alla fall har det i åratal blivit som revirförvaltningen velat.
I 6-7 år revirförvaltningen med sin oresonliga oginhet lyckats
hindra vägens byggande. På båda sidor om kronoparken ha
vägstumparna legat färdiga, men att få de 3 km väg över
kronoparken, se det har varit lögn i livet. Först i år har det
blivit rättelse i det fullständigt huvudlösa förhållandet.
Domänstyrelsen har äntligen med förbigående av
revirförvaltningens nej-ståndpunkt gått i författning om vägens
fullbordande.
Kan man undra på att befolkningen borta i obygderna –
lika samhällsnyttig, som någon annan del av befolkningen –
känner sig övergiven, nedslagen och förbittrad. Den knyter
näven, då den tänker på hur staten belönar den för dess hårda
arbete och dess ständiga bidrag med dryga skatter till
statsbudgetens välmåga.
”Här sitta vi i fjällen och betala bara i tullskatter
årligen till staten en hundra kronor pr familj”, sade till mig
en nybyggare i fjällen, ”och vi se hur man vräker med våra
pengar i ohyggligt dyra pansarbåtar, kaserner o.s.v. Men begära
vi en liten fattig vägstump, som kanske kostar staten ett eller
annat tusental kronor, då finnes det inga pengar. Vi ha svultit
ihop åt staten mångdubbelt den summan, och ha därför rätt till
vägen. Är det inte så att man kan gråta åt det”.
Mitt inne på kronoparken stöta vi på ett annat praktfullt
exempel på revirförvaltningens goda omdöme. Det står som en
motsats till den nyss nämnda väghistorien. Ty detta är ett
exempel på att vid andra tillfällen är det icke så noga med
kronan tillhöriga värden.
Längs genom den långa kronoparken går en väldigt bred
uthuggning, en ”lina”, genom skogen. Det är som om riksgränsen
ginge fram där.
Vad skall nu den kolossala uthuggningen tjäna till? Den
är nödvändig för skogstaxeringen, för att få en ordentlig ”bas”,
säger jägmästaren. Men det är nog si och så med den
nödvändigheten. De enskilda bolagen bruka också taxera sina
skogar. De reda sig mycket väl utan att behöva använda sig av
sådana våldsamt tilltagna uthuggningar till baslinjer. Och de få
ändå säkert sina skogar lika ordentligt taxerade och framförallt
mycket billigare.
Det går ändå för konstigt till här i världen. Då befolkningen
vill ha en kort körväg över kronoparken, då har man icke råd.
Men då det gäller att hugga en ändlöst lång skogsgata, som ingen
människa har någon glädje av, då har man råd. På den kan man
lägga ned hundratal och åter hundratal dagsverken. Men på en
ordentlig väg – icke ett enda! Tänk om alla de dagsverkena, som
slösats bort på skogsgatan, använts på den i åratal förhindrade
vägen. Vilken glädje skulle då det ej blivit i obygden.
Det går konstigt till här i världen. Så långt ögat når
ser man träden fällda i ”linan”. Där ligga på marken duktiga,
dyrbara timmerträd i hundratal. Ingen köper dem, kronan får inte
ett öre för dem. Jag kommer att tänka på ”fallet Salomonsson”.
Salomonsson fällde några träd för några futtiga kronors värde på
kronoparken, han skulle bygga en stuga av dem och odla marken.
För denna fruktansvärda förbrytelse blev han tvärt dömd till 6
månaders fängelse.
Här ligga nu på Stuguvattentjälens kronopark träd
fällda för tusentals kronors värde, och det utan ringaste gagn –
men det är alldeles i sin ordning.
Äntligen komma vi, Granqvist och jag, ut från den välsignade
kronoparken, som haft så mycket intressant att bjuda på. Där
ligga vid gränsen några gamla ”fjällgiggar”, sådana där två
parallellt ihopsatta störar, som med ändarna släpa på marken.
Det är obygdens fordon. Men namnet ”fordon” är alldeles för
storslaget.
Vi vandra några kilometer på Kramforsbolagets rätt så
goda väg. Så komma vi till Stuguvattentjälens by. Högt ligger
den uppkliven på toppen av ett berg – som alla byar där uppe.
Utsikten är storslagen, blott icke dimman regerar. Men nu gör
dimman det. Den ligger tjock och tät som den brukar ligga ibland
på höstarna uppe i fjällen, alstrad som den är av de talrika
vattendragen och sanka myrarna.
Vi slinka in i en stuga i Stuguvattentjälen för att få
kaffe. En liten nyfödd unge ligger och skriker på mammans knä –
det finnes alltid nyfödda ungar i varenda stuga i fjällen,
landet måste ju ha försvarare och bolagen arbetsslavar. Hur
skulle det annars gå?
Men der är den gamla gumman där inne som fångar det mesta
intresset. Hon är väl sina 70 år kanske. Munter och livlig är
hon ändå, och strumpstickorna löpa så flinkt i hennes händer.
Hon är livad för att prata, det är icke så ofta
främlingar gästa fjällen och samtalet faller naturligtvis på
vägen. Vad skulle det annars röra sig om?
”Jag kom hit till Stuguvattentjälen på 60-talet”,
berättar gumman. ”67 var det visst. Sen dess har vi brutit och
odlat. Ett svårt arbete har det varit. Och värst är att vi inga
vägar haft. Bara små stigar, bara små spänger över myrar och
vattendrag. Det har icke varit roligt, när man skulle frakta
sjuka till läkaren eller döda till kyrkogården. Det var att
släpa dem ned till bygden. Vägen, den var som hela livet för
oss. Och vänta ha vi fått. I 50 år snart ha vi fått vänta på
några som skulle komma. Det har varit långa år. Det blir tung
och mörkt, när drömmarna, de kära drömmarna, aldrig uppfyllas”.
”Men nu har det ljusnat ändå till slut efter de långa
åren”, fortsätter gumman, och hennes ansikte lyser upp av
glädje. ”De sista 6-7 åren har vägen varit livligt på tal. Och
nu ska det äntligen bli allvar av. Jag vet icke till mig, så
glad jag är. Jag kan icke stilla mina gamla ben längre. Jag
måste ner och se att det verkligen är sant, att vi nu få väg –
efter 50 år”.
”Telefontrådar ha de dragit fram uppigenom fjällen. Och
bilar gå ju här nere i Junsele – jag måste till kyrkan härom
året, för att få se dem, innan jag dör. Och flygmaskiner lär de
ju fara omkring på. Men se vägen, det är ändå det bästa av allt.
Det blir en högtidsdag, nästan den största i mitt liv, när vägen
blir färdig och vi få sätta oss i vår nyköpta karriol och åka
ända till Junsele kyrka. Ja, se den vägen, den vägen.”
Så sitter gumman och pratar och drömmer och fantiserar.
Orden adresseras till de statens och kommunens myndigheter, som
makten hafva över vägarna.
Nästa lilla by, vi vandra genom, heter Sohlberg. Den ser
välodlad ut och Granqvist berättar om en duktig odlare, en
riktig karlakarl, som hade bott i Sohlberg. Det var synd på den
mannen, han fick för icke så länge sedan båda händerna avslitna
vid en dynamitsprängning och dog en tid efteråt, blott omkring
40 år gammal.
Den mannen visade, att det går att odla här uppe i
fjällen. Arbeta fick han förstås som en björn, men så blev det
också resultat. Han arbetade upp sitt lilla hemman, så att han
kunde föda 2 hästar, 8 kor, ett 20-tal får, 15 getter o.s.v. Det
är icke så dåligt långt uppe i fjällen. Och sedan säger en del
folk, att det icke är lönt att odla.
Det är icke sant det talet, anser Granqvist. Och
detsamma säger man överallt i byarna, i Stuguvattentjälen, Övra
by o.s.v. Jorden är visst icke så dålig fast man måste arbeta
duktigt. Sakta växer det visserligen, marken ligger ju så högt
över havet, och delvis är det berggrund inunder. Men i gengäld
kommer frosten aldrig dit och förstör grödan.
Mellan Sohlberg och Övra by vandra vi över en liten bäck, som
heter Smulbäcken, När vi komma över, falla mina blickar på ett
enkelt litet träkors, som står upprest i ett stenkummel.
Ett sorgset drag glider över Granqvists annars så glada
anlete. Det glänser en tår i ögonvrån. Såret av minnet av den
dystra händelse, som är förknippad med korset, är ännu icke
läkt. Det dröjer en stund, innan Granqvist, som själv var
ögonvittne, talar om hur olyckan hände.
Det var för en 11-12 år sedan på hösten. De voro några
arbetare sysselsatta med körslor där borta vid Smulbäcken. Och
bössan var med.
Den ena kamraten riktar på skämt bössan mot den andres
bröst. ”Liv eller död” ropar han – han vet icke att bössan är
laddad. Det blir död. Skottet brinner av och den träffade faller
död, utan ett ljud, till marken.
Granqvist skyndar till. Han finner den ena kamraten
död. Och den andra har kastat sig tröstlös över den dödes kropp.
Han kan icke tro, att det är sant.
Det blir dystra timmar där borta i ödemarken. Den ena
kamraten död, den andra halvt vansinnig av sorg.
Nu står där det lilla träkorset när han passerar
därförbi.
Vi
promenerar fram över den lilla dammbyggnaden över Ruskån. På
andra sidan står en flottarebostad. Granqvist blir arg, så fort
han ser den. Undra på det. Den flottarebostaden berättar en
ganska vanlig bolagshistoria.
Den stod en gång på den torva, Granqvists fader,
Björn-Johan i Tjärn, odlade åt Kramfors bolag. Han byggde och
odlade, hela 5-6 tunnland. Så fick Björn-Johan flytta till
Sohlberg, och en annan brukare satt där till 1889. Sen satte
bolaget stopp för vidare brukande. Ingen fick slå sig ned där.
Nu är det vanhävdat, förfallet. Skogen, björk, gran och
furu, växer över de forna tegarna. Husen äro flyttade eller
förfallna, blott en stuga finnes kvar. Ja, en stenkällare finnes
också kvar, som bolaget ej orkat flytta.
Kan man icke harmas över sådant? frågar Granqvist. Här
har våra fäder lagt ned ett långt livs hårda arbete på att odla
jorden. Och sedan låter man våra förfäders arbete förfalla,
förintas. Och vi, deras ättlingar, få icke ta vid och fortsätta
deras verk, även om vi vill. Här finnes en, som har kraft i
armarna och gärna fortsätter på torvan, där min far en gång
strävade. Men jag får ej.
Är det icke alldeles på tok ett sådant system? frågar
Granqvist vidare. Bolagen kan man ju icke säga så mycket om. De
vill förtjäna pengar på skogen. Men att samhället, regeringen,
tillåter det. Det är till landets välfärd, om jorden odlas.
Befolkningen ökas, allt fler munnar blir det, som ska mättas av
modernäringen. Är det icke alldeles galet att jorden ska få
vanhävdas, då den faktiskt går mycket bra att odla?
|
