Årets första snö.

  Radion står inställd på en kanal där det är mer oljud än musik. Och kommer det någon gång musik så är det också oljud. Radiopratarna nu för tiden hörs knappt därför att det alltid spelas i bakgrunden. Eller kanske det är tvärtom. Radiopratarna finns i bakgrunden, bakom musiken. Med en suck stänger jag av. Jag fortsätter att packa ryggsäcken med det som behövs för en höstdag i skogen. Med ryggsäcken på ryggen går jag ut på farstubron och stänger igen bägge dörrarna för att få behålla kaminvärmen så länge som möjligt. Det är bara ett par grader över nollsträcket. Jag stannar till en stund och tittar ut över sjön. Vågor slår fortfarande mot strandens svarta stenar efter nattens kraftiga blåst. Det plaskar rytmiskt. Vinden har upphört och det är nästan vindstilla. Ett enstaka höstlöv singlar ner i det bladlösa blåbärsriset. En timmerbil skramlar förbi uppe på vägen.   

  Jag korsar den höstfuktiga grusvägen. Stanken av diesel och doft av timmer ligger kvar. Tränger mig igenom slyn som borde har röjts för att ge bättre sikt här i kurvan. Väl igenom slyn kommer jag in i den glesa tallskogen. Här är allt välbekant. Jag och de mina har gått här många gånger. Ibland för bärplockning eller med kaffekorgen för att njuta av utsikten uppifrån berget. Nu är det en ensamvandring på några timmar som jag nyss påbörjat. Jag följer den väl trampade stigen som kantas av spretigt blåbärsris. Stigningen blir kraftigare och jag börjar skymta sjön mellan tallarna.

  Just här hade jag en trevlig upplevelse för några år sedan. Ett möte en varm försommardag. I en glänta, på en liten avsats vid sidan om stigen reste sig tre rödbruna älgkalvar upp. De såg lite förvirrade ut och det gjorde förmodligen jag också. I några sekunder stod vi och stirrade på varandra sedan kom alla tre emot mig. Jag vet inte om jag var lik deras mor eller vad det var som utlöste den reaktionen. Jag backade i alla fall bakåt och började gå nedåt igen. Kalvarna följde efter och till slut sprang jag. Jag ville ju undvika att de skulle förflytta sig långt ifrån där deras mor lämnade dem. Och jag har också respekt för mödrar med barn.

  Jag väcktes ur mina tankar av en skogsfågel som flög upp med mycket buller. Den lyrformade stjärten skymtar innan den svarta fågeln försvinner mellan trädstammarna. Jag står still en stund för att pulsen skall återgå till det normala. Under tiden tittar jag ut över bergsbranten mot söder. Betarsjön dominerar utsikten. Jag ser den lilla holmen mitt i gattet mellan Ramsön och fastlandet och längst bort skymtar skogskanten där rastplatsen vid Åselevägen är. Gårdarna på Hällberget syns tydligt och längre bort skymtar några hus på Vallnäset. På andra sidan sjön åt öster, på Betarsjönäset, syns det enorma kalhygge som nu håller på att återtas av skogen. Nedanför mina fötter går landsvägen jag korsade för en timme sedan. Vägen passerar här mellan sjön och några små stugor. De ser ut som små klossar här uppifrån.

  Jag fortsätter min vandring västerut över toppen på berget och ut på en tallmo som sluttar svagt mot söder. Det är fuktigt och rått i luften. Himlen är tung och blygrå. Med lite fantasi kan man säga att det är en doft av snö i luften. Kängorna banar väg vidare genom sly och ris. En höstbäck porlar stillsamt framför mig. Gula löv kommer flytande, snurrar runt i ett bakvatten och fortsätter över några svarta stenar nedför ett litet fall. Just här skymtar jag gruset på botten av bäcken. Det blänker lite extra av något. Jag böjer mig ner och försöker hitta det som blänkte i gruset, men lyckas inte. Vattnet är iskallt. Bäcken gör mig nyfiken och jag följer den uppströms. Några mesar håller kontakt med varandra genom pip och gnissel. Skogen blir mer levande på något sätt av dessa fågelläten. Annars är det ganska tyst i skogen så här sent på året. Bäcken passerar nu genom ris och sly och marken är fuktig. Svårt att ta sig fram men kängorna håller blötan ute. Marken blir torrare och bäcken porlar muntert igen. Skogen glesnar och jag kommer fram till en liten tjärn. Runt tjärnen är en smal myrkant där enstaka spretiga tallar växer. Bakom dessa tar den tunga granskogen vid.

  Jag står där en stund och tittar ut över tjärnens svarta vatten. Några småfåglars tjattrande och bäckens svaga porlande är det ända som hörs. Granskogen på andra sida tjärnen är mörkt grön och himlen är fortfarande blygrå. Det är dags för kaffe så jag tar fram spritköket och några brödbitar. Kaffet värmer gott och jag blir sittande en stund i myrkanten. En spillkråka kommer flygande i sin bågformade flykt och skriker ut sin närvaro. Eller är det kanske min närvaro. Ödsligheten förstärks av det skarpa lätet.

  Det börjar kyla och jag packar ner mina saker igen. Ryggsäcken åker upp på ryggen och jag vänder mig om för att följa bäcken nedströms. Jag stannar upp mitt i steget och lyssnar. Jag tyckte jag hörde något. Eller rättare sagt jag hörde inget. Fåglarna har tystnat och bäcken flyter nu ljudlöst fram. Det är som om hela omgivningen håller andan. Jag ser mig om men kan inte upptäcka något som orsakar tystnaden. Jag håller andan några sekunder. Plötsligt växer något vitt fram ur luften mellan molnen och marken. Stora snöflingor börjar falla, men det är som om de bildas mitt framför ögonen på mig. Vita flingor faller tyst ner i det svarta vattnet och förintas. De flingor jag får i ansiktet är blöta. Det är fortfarande alldeles tyst runt om mig förutom det mjuka tassandet när årets första snö träffar buskar och träd.

LarsH