Vägen

Det har skrivits och talats mycket om vägen under ett par år och när jag satte mig i min skrivarhörna efter årets vistelse på Vallnäset så började minnen att strömma till. Nästan all min och min familjs fritidsaktiviteter har utspelats på och i vägens närhet sedan början av 60-talet.

Första kontakten med vägen var i en (nästan) perfekt fyrhjulssladd från den dåvarande grusvägen mellan Junsele och Backe in på vallvägen i en hiskelig fart.
Vi var tre ”stockholmskillar” som var anställda på samma företag mitt i huvudsta´n. Det var på den tiden man arbetade även några timmar på lördagar. En lördagsförmiddag satt vi vid fikabordet och planerade inför helgen. Det var ont om förslag den dagen. Vi hade idétorka. Men så kom jag att tänka på en sak som min far berättade kring middagsbordet för någon vecka tillbaks. Det var inte så ofta jag lade på minnet vad mina föräldrar sa men det här hade fastnat av någon anledning. Min far berättade att de hade köpt en bit mark långt upp i landet, nästan på gränsen till lappland. Det jag minns var att jag tyckte det lät långt bort och jag undrade också vad han skulle ha den mark-biten till. I vårt fikarum på jobbet dök det här minnet upp och jag berättade vad mina föräldrar hade gjort. Mina kamrater tyckte det lät kul. Och eftersom vi var i bilköraråldern hade vi inget emot långa utflykter med bil. Sagt och gjort. När vi slutade jobbet satte vi oss i min vita PV-sport. Vi lyckades hitta Junsele på kartan och styrde norrut. Efter en, vad jag tycker så här efteråt, vansinneskörning passerade vi Sundsvall och svängde av mot Viksjö. Grusväg! Vad bra, sa vi samstämmigt. Grusvägskörning var roligt och nu var det grusväg hela vägen till Junsele med några korta undantag genom samhällen. Nästan tjugo mil grusväg. Vi trivdes. Därav fyrhjulsladden genom vägskälet in på vallvägen.

Fortkörning på grusväg var ett roligt nöje på den tiden. Helst skulle det ske efter mörkrets inbrott för att upptäcka mötande bilar i god tid. Nu för tiden tycker jag att de som kör som vi gjorde då ska bli av med körkortet.
Vi hittade i alla fall markbiten vid Hällviken. Ganska trivsamt tyckte jag och inte anade jag då att det skulle bli mitt och senare min familjs lilla paradis på jorden. Markbiten var en skogsbacke mellan vägen och sjön utan större intresse. Just nu var det annat som var mer intressant. Vi vände och åkte tillbaks mot Junsele i samma vansinnesfart som vi kom. Det var ju dans på Forum.

Så småningom byggde min far upp en liten stuga på den där markbiten. Jag var väl med ibland och flyttade några brädbitar eller lutade mig mot ett spadskaft.
Vansinneskörningarna fortsatte några år längs vägen. Det var ju roligt att skrämma dåtidens flickbekanta med grusvägskörning och vilda sladdar. En gång skrämde jag nästan min mor till en för tidig död vid ett möte med en timmerbil mellan vägräckena strax söder om Vallen. Jag blev nog lite skakad jag också. 

Under tiden bygget av stugan i Hällviken pågick och några år senare när stugan var i beboligt skick färdades jag och mina kamrater och senare jag och min familj på vägen på långhelger, semestrar och annan ledig tid. När jag och min familj vistades i stugan nyttjade vi vägen till det den var till för. Transporter. Vi använde vägen när vi skulle till dåvarande mjölkförsäljande bonde i Vallen, ibland med mjölkkrukan på styrstången. Färden till ”Danielsboa” eller posten i samma hus gick också längs vägen. Varubussarna och drickabilen kom längs vägen. Någon sommar tror jag vi hade tre varubilar i veckan. Det var inte alls obekvämt. Brevbäraren, med något enstaka vykort från släkt och vänner, kom längs vägen.

Vi gjorde härliga cykelturer och promenader längs vägen. Vägen korsades ofta när vi gick upp till Hällviksberget med vår fikakorg för att njuta av utsikten eller plocka bär. När barnen var som mest gottsugna och veckopengarna var slut gick de längs vägen och plockade burkar för att byta mot godis inne i Junsele. Jag minns hur de en sommar gick i varsitt dike längs vägen från Hällviken ända ner till Backevägen. Det blev mycket godis den veckan. Vintertid var det en speciell upplevelse att efter mörkrets inbrott och i månsken promenera längs vägen.
Ibland tog jag tåget hemifrån till Sundsvall och vidare med buss till Junsele och taxi ut till Hällviken. Jag minns en vinter med mycket snö, höga plogvallar och kallt. Jag berättade för taxiföraren att jag skulle till min stuga och njuta av tystnaden några dagar. ”Nej, det är inte skottat ner dit. Nej, jag har ingen värme påslaget. Det finns bara en vedkamin som jag ska tända och mat har jag med mig i ryggsäcken och om jag hugger hål i sjöns is får jag vatten.” Det var nästan så att hon inte ville släppa av mig vid vägkanten i mörkret så att jag kunde pulsa i djupsnön ner genom skogen till min ouppvärmda stuga. Jag rördes av omtanken. Jag blev i alla fall avsläppt och såg bakljusen på taxin försvinna längs vägen mot Vallen. Jag tog ett hopp över plogvallen och försvann.

Sedan ett antal år tillbaks håller vi till i ett torp vi köpte i södra delen av Vallnäset. Men vi använder fortfarande vägen för transporter, cykelturer och promenader. Ibland korsar vi vägen för att klappa om våra tallplantor eller när vi letar bär och svamp.

Vägen har upprört både känslor och stötdämpare under lång tid. För de som måste färdas på vägen dagligen är den säkert bättre i dag än den var tidigare. De som bor nära vägen slipper väl det mesta av dammet och ljudet från trafiken har minskat tycker jag. Den nya vägen är behaglig att cykla på även om bilarnas hastighet har ökat. Att ta en tur på min cykel upp till Vallen är en fin utflykt.

På mina egna vandringar och cykelturer längs vägen har jag haft några spännande möten. Förutom de timmerbilar och personbilar, av vilka de flesta är bra på att sakta farten och hålla åt sidan, har jag sett både spår av djur och livs levande djur som kor, rävar, tjädrar, motionärer och pensionärer och en del inte längre levande djur. Det mest spännande var väl stora färska spår av björn och en annan kväll mötte jag en varg. Vargen och jag stannade och studerade varandra ett kort ögonblick varefter vargen med ett elegant språng försvann in i skogen. Kvar på vägkanten fanns endast spåren efter vargen och min egen höga puls.

Det finns till och med ett musikstycke till vägens ära. När Vallens byalag i höstas bjöd på surströmming med tillbehör fanns även några eminenta musiker på plats som framförde stycket på dragspel och gitarr. Jag tyckte att tempot och takten stämde bra med hur stötdämparna och fjädringen i bilen jobbade när jag färdades på vallvägens grus.

Ett stort nöje var att dika mellan de vattenpölar som samlats på vägen efter en regnskur. Med en sedan många år väl inövad rörelse satt jag klacken i den vattenpöl som skulle tömmas och drog klacken till nästa vattenpöl dit jag ville regnvattnet skulle rinna. Sedan fortsatte jag med klacken att dra små rännor mellan vattenpölarna för att slutligen dra en ränna ut i dikeskanten. Det var med stor tillfredställelse jag betraktade hur vattnet rann i mina rännor och jag fick se hur vattenpöl efter vattenpöl tömdes. Som en byväg om våren får man väl aldrig mer uppleva vägen nu när det mesta av vägens grus är fastklistrat.

©LarsH