På glid – min hembygd
Av Aug. Svanström
Du gamla, kära hembygd, sammanfattningen, koncentrationen för barndoms-
och ungdomsminnenas tillbakalängtande kretsgång såväl som för mannaålderns
allvarligare omtanke och strävan, med din sagoomspunna forntid och din
egenartade natur med dess kärva, djupmörka vinter och leende,
midnattsljusa, om än oftast svala sommar, du ägnas med all rätt främlingens
beundran och vår – dina barns – kärlek.
Det geografiska och av en än så härlig natur betingade begreppet
hembygd är emellertid blott det yttre, materiella omhöljet om det än
mera innerligt avhållna, ideellt, som materiellt betonade, sättet att
dana och begå tillvaron inom hembygdens rayon. Avhållna i den mån detta
danande och begående överensstämmer med den bedömandes uppfattning.
Utgående från denna ingress ställer jag frågan: På glid min hembygd?
När jag vemodigt ställer den frågan, sker det givetvis icke med ett
beklagande av de många verkligt goda och i vissa fall verkligt monumentalt
storartade förändringar, som sedan min barndomstid och tiden där strax
förut övergått väst-Ångermanlands samfärdsel och kommunikationer, hälsovård,
skolväsen och kulturella struktur överhuvud.
Den uråldriga gästgivareschäsen, ”rapphönan”, började vid tiden för
mina tidigare erinringar komma på avskrivning för att ersättas av gigg,
karriol och trilla och nu - - -, ja
nu äro dessa i sin ordning lika gammalmodiga, som ”rapphönan” och
– järnvägen!
Vid den tid, från vilken jag minnes honom, var ”Post-Nisse” skild från
sin krävande befattning, att bära posten från Sollefteå uppåt Ådalen
till Ramsele. Nu knotas det långt inne i fjälltrakternas skogsdjup om
posten kommer dit exempelvis endast tvänne gånger i veckan. Såsom förmedlare
av meddelanden föra de ändock unga medlen telegrafen och telefonen redan
en ojämn kamp med radion o. s. v. i snart sagt svindlande tempo.
Om också icke lika genomgripande förändringar, så har dock sjukvården
under de senaste sju à åtta decennierna här undergått storartade
metamorfoser
Visst var styrkan, segheten och folhälsan överhuvud genomsnittligt bättre
än nu, därom täljas många, många andra bevis än de ur högen tagna:
Per Isaksson i Ärtrik, som högg i och drog fram lasset när hästkraken
tröttnat, Björn-Johan i Tjern (Pelle Molins hjälte i ”En ringdans
medan mor väntar”) och ”Gam-Bergen” på Hällberget, som tjärade fötterna
framför brasan för att sedan barfota sätta iväg över skogen från västra
Junsele till Backe i Fjällsjö å skarsnö. Men så voro de tillitade
medicinmännen och läkemedlen också i primitivitet tilltagna därefter.
Eller vad sägs om ett sådant föryngrings- och blodrenande medel, som
att inlägga tjärvedkulor i bensår för att hålla dem öppna och därigenom
befrämja avlägsnandet av sjukligheter i blodet medelst ymnig
varbildning?
Eller om sättet att använda ”töunnerällen”, att lägga ett större
stycke fnöske på ett reumatiskt angripet ställe och låta det där
brinna ner under det att man med ett stycke kallt stål ideligen drog
omkring punkten för att begränsa det uppslående brännsåret, som i sin
ordning var avsett att ”värka” ungefär, som förenämnda tjärvedkulor?
”Jorddragning” för barnsjukdom har jag sett, men är väl den läkemetoden,
liksom att ”blåsa i vatten” m. m. av läsaren redan förut känd.
Såsom en för hälsans vårdande gyllene regel minns jag rådet: ”Den,
som vill uppfriska sin kropp, skall varje morgon dricka ett glas av sitt
eget urin”.
Som ett exempel på ”hjälp till självhjälp” må i förbigående nämnas
en välvillig man, som ställe ett stämjärn till förfogande för den
stoiskt humoristiske Jan-Magnus (naturtroget uttal: Järn-Magnus), som därmed
gavs tillfälle att behändigt bortamputera sina frostskadade och sedan
till hopplöshet vanvårdade tår. ”Jäg släpp fäll fo surtörn ti di
hänn –la nu åt sommarn” utlät han sig sangviniskt på sin
Liden-dialekt.
Här i största korthet berörda metoder utgjorde i alla händelser
ansatser till vård, försök till hjälp och bot. Men i huru många
tusende fall saknades icke all slags ambition och tillfölje fattigdom och
okunnighet samt saknad av kommunikationer överlämnades ofta handlöst åt
det onda att ostört löpa linan ut.
Såsom t. ex. fallet var med gubben Berg på Stuguvattentjälen – efter
allt att döma angripen av åderförkalkning – som fick ligga ohjälpt
inte endast tills fötterna ruttnade loss från benen, utan sedan länge
tills döden äntligen kom såsom en sannskyldig befriare. I avvaktan härpå
förvarade man de bortfallna fötterna i källaren, för att vid gubbens dödd
”bipackas” i likkistan!
Kanske är det bäst att jag ger mig, men på tal om urskogsdjupens vanvårdsfall
vill jag emellertid avsluta med omnämnandet av med Berg samtida gumman
Sara Brita i samma by.
När hon med sin stora oxe skulle köra ned till storbygderna på
tiggartur vidtog hon för sina barns proviantering åtgärden att, jämte
beräknat nödigt dricksvatten, i stugan inforsla en mängd ”tållbet”
– ungtalltoppar – å vilka barnen fingo gnaga för att de icke skulle
begiva sig ut. Efter dessa förberedelser kunde hon med det lugn, som
hennes höggradiga spasmer tillät, sela sin oxe och över långa skogar i
alnsdjup snö draga ut i ett samhälle, praktiskt taget utan fattigvård
och till människor i analogi därmed - - -
Men om också sålunda vår kära hembygd med utvecklingen glidit in i
himmelsvitt skilda, lyckligare förhållanden, så är detta likväl ett
visst något, som skrämmande ruvar över tanken när i den man försöker
ställa horoskopet för hembygdens fortvaro. Och detta då icke endast ifråga
om dess kulturella egenart, som ju utan vidare redan har uppgått i nya
former, en del – som nämnts – till båtnad, en del – som icke
kommer att nämnas – sannolikt till ofärd, utan jämväl och fastmer
ifråga om vad, som innerst är och måste finnas om de sanna förutsättningarna
för den vackra, vittfamnande benämningen Hembygd skola förefinnas.
Kulturen stod, som redan sagts, lågt mot nu, fattigdomen var icke så
allmän, men tryckte oändligt mycket hårdare än nu, förströelserna
voro ojämförligt underlägsna, såväl ifråga om mångfald som iscensättning,
mot nu. Men däremot fanns vad som nu i stor utsträckning saknas, den såsom
alldeles naturlig och självfallen betraktade övertygelsen, att hembygden
ändock i stort set var en vår tillhörighet och att den som sådan
utgjorde fundamentet för vårt framtida väl.
Denna övertygelse hyses måhända alltjämt av ett mindretal och det måste
givetvis vara varje hembygdsväns högsta önskan att denna övertygelse får
rätt. Ty utan den är i längden all verklig hembygdskänsla otänkbar.
Jag har måhända av bristande omdömesförmåga förts in på villovägar
då jag anser det vara en hembygdsförenings betydelsefulla uppgift –
vid sidan visserligen av det maktpåliggande samlandet och registrerandet
av allt för hembygdens gångna tider belysande och karaktäriserande
fornt, som ännu kan finnas kvar – att ävenledes notera i vad mån den
realiter förloras, eller behålles, denna hembygd, vars
f o r n t i d med all rätt ansetts så värd att rädda från förgätenhet.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Ur Från Ådalsbygder,
Sollefeåortens och Västra Ångermanlands hembydsförenings årsbok 1930
|