|
Även om publiksiffran kanske är lite överdriven av arrangörerna, precis som det
brukar vara med uppgifter om hur många som går i tågen på Första maj, måste
uppslutningen betecknas som mycket god. Det var förmodligen även folk från
grannbyarna. Många hade säkert kommit av nyfikenhet. De ville se den nyhet som
på den tiden kallades automobil. Det hade ingen vållar gjort tidigare.
Eller fanns det någon som hade gjort det? Kanske hade
någon vållar tagit sig till Vållnäset den 6 augusti, då Röda bilen gjorde besök
där, enligt vad August Svanström har berättat i en artikel i Nya Norrland.
Mellan 150 och 200 personer fanns på plats då, uppger han.
Vare hur det vill med det: För vållara har det som hände den 27 augusti 1911
alltid haft ett särskilt skimmer. Jag har hört det omnämnas då och då ända sedan
jag var liten. Märkligt nog har jag aldrig hört någon berätta närmare hur det
gick till: Var på Våll’n ägde mötet rum? Och deltog den legendomsusade agitatorn
Kata Dalström?
Som vanligt ställer man sådana frågor för sent. I dag kan ingen svara. Man får
nöja sig med att gissa eller försöka hitta svaren på annat sätt.
Man kan nog gissa att mötet ägde rum på eller i
närheten av vägen genom byn. Vi får komma ihåg att Våll’n såg annorlunda ut då:
vägen gick strax nedanför byn, där åkermarken tar vid. Det är den väg vi i dag
kallar gammvägen. Ska vi tro att mötet ägde rum vid eller på August Svanströms
gård (han var ju en av socialdemokratins pionjärer i Ångermanland)? Eller kanske
vid eller på byns gästgivargård, där Leif Jonsson bor i dag? Nej, det senare är
nog mindre sannolikt.
Jag satsar på att mötet ägde rum vid Svanströms. Det
får gälla tills någon bevisar något annat.
Man kan nog också förmoda att själva bilen, som var
öppen och försedd med sufflett, användes som talarstol. Så gick det till på
andra resor. Det har Martin Grass berättat i en intressant artikel (2005) om de
röda bilarna. Den kan spåras hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB.
Röda bilen väckte nyfikenhet överallt. Det har bland
andra den mycket kände agitatorn och politikern Zäta (Zeth) Höglund omvittnat i
sin memoarbok Härliga tider (1951). Folk kunde fotvandra fem sex mil
eller mer bara för att ta en titt på underverket.
Och undra på det. I Junsele skulle det dröja
ytterligare två år, till 1913, innan handlaren Erik Jacobsson i Krange köpte
socknens första bil. På Våll’n var Verner Svensson först. Han följdes väl av
Albert Jonsson, Olle Westberg och Nils Jonas Granqvist. Den som vet mer om det
får gärna berätta.
Att ett par hundra personer infann sig när Röda bilen kom till Våll’n den 27
augusti 1911 hade förstås också att göra med att det fanns många
socialdemokrater här. En av de första socialdemokratiska föreningarna,
arbetarkommunerna, i västra Ångermanland bildades ju på Våll’n. Jag har inte
kollat mer exakt, men det skedde troligen på hösten 1909, i samband med ett
besök av partiets riksombudsman Johan Persson.
Ja, redan 1909 hade alltså Våll’n ett så fint besök. Johan Persson var här två
gånger det året: den 2 maj och 22 september. Vid det senare tillfället
konstaterade han att ”utsikterna för en kommun är goda”, så det var väl efter
det den bildades. Hur han tog sig till Våll’n vet jag inte, men det var
sannolikt med hästskjuts. Eller kanske med båt på Betarsjön.
Året därefter, 1910, åkte Kata Dalström runt i
Ångermanland och agiterade under en hel månad. Det skedde på uppdrag av det
nybildade socialdemokratiska partidistriktet. Jag har inte hittat någon uppgift
om att hon besökte Våll’n.
Inför 1911 års val till riksdagens andra kammare ville partiets ungdomsförbund
satsa på något nytt: agitatorerna skulle få åka runt i automobil. Idén hade
hämtats utomlands. Tre bilar inköptes till partiet centralt.
Det fanns för övrigt också Blå bilar som var i farten, inköpta och utskickade av
Svenska folkförbundet. De turnerade med borgerliga agitatorer inför valet. Av
någon anledning är det mindre känt och omskrivet.
|
|
Inom parentes: Var bilarna röda respektive blå till färgen? Martin Grass påstår
att den första Röda bilen, en tysktillverkad Mathis, verkligen var rödmålad. Han
uppger också att den Blå bilen var grå först men lackerades om.
Alldeles säkert är att den Röda bil som besökte Våll’n
var svart till färgen. Under samma resa förväxlades den nämligen med
landshövdingens bil när den svängde in på gästgivargården i Rossön. Det hade
knappast skett om den hade varit röd. Däremot var den prydd med röda flaggor.
I början var flera kända socialdemokrater skeptiska till ungdomsförbundarnas
påhitt: en av dem, Verner Rydén, befarade att Röda bilen skulle ”förstöra
valrörelsen och ödelägga valet”. De ändrade sig när de såg vilken framgång det
blev. Så här skrev Zäta Höglund efteråt: ”Den största agitatoriska succés som
socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like i landet”.
Flera partidistrikt skaffade också egna Röda bilar. Så även i Ångermanland, där
partidistriktet ordnade en egen bilturné genom de västra delarna av landskapet
inför valet 1911. Det var den bilen som besökte Våll’n.
Ryktet spred sig förstås snabbt om vad som var på gång. En annons i Nya
Norrland förkunnade vid vilket klockslag Röda bilen skulle dyka upp i de
olika byarna. Till Våll’n skulle den komma ”kl 12 midd”.
|
|
Blev det så? Nja, vägarna på den tiden var dåligt anpassade för en vagn som var
utrustad med något så konstigt och känsligt som gummidäck. Det gällde också
Vållvägen, som på den tiden mest var en gropig kärrväg. Den lämpade sig bättre
för hästslädar och trillor med järnhjul.
Dessutom fanns det överallt grindar att öppna och
stänga.
I en rubrik på första sidan den 30 augusti meddelade Nya Norrland att det
hade blivit ”Lyckade möten trots en del missöden”. Ett sådant missöde inträffade
när bilen skulle åka från Krange, där ett möte skulle äga rum på eftermiddagen,
till Våll’n: ”en av bilens gummiringar sprang sönder”. Punktering, med ett annat
och sentida ord.
En av de två utsända agitatorerna, Gustaf Johansson
från Angsta, stannade kvar i Krange för att hålla föredrag på utsatt tid,
klockan tre. Den andre agitatorn, Johan Emil Berglund, bosatt i Kramfors, åkte
till Våll’n så snart ringen var reparerad och klarade ensam av mötet här. Sedan
återvände han och Röda bilen till Krange. På kvällen fortsatte turnén upp mot
Tåsjö, där det skulle hållas möte klockan nio på kvällen. Då inträffade nya
missöden med bilen, men det är en annan historia.
Det var alltså J E Berglund som gästade Våll’n med Röda bilen den 27 augusti
1911. Han var född i Tannefors utanför Linköping och kom med ångaren
Vesternorrland till Härnösand 1889 för att arbeta vid ett tegelbruk i Ådalen.
Han hade ett kämpigt liv bakom sig: tidigt blev han både moder- och faderlös,
såldes flera gånger på fattigauktioner och fick pröva sig fram i ett dussintal
olika yrken. I Ångermanland blev han en facklig och politisk vägröjare. Det var
också han som 1907 drog igång tidningen Nya Norrland efter att först ha
drivit en tidning som han kallade Kramfors-Posten. Under den första tiden
gjorde han Nya Norrland i stort sett ensam.
På sin ålders höst skrev J E Berglund ned minnen från
pionjärtiden. De gavs ut i en mycket läsvärd liten bok, Ur mitt liv som
arbetare och agitator (1946).
|
|
Med på bilturnén i västra Ångermanland 1911 var också Carl Oscar Johansson, då
ansvarig utgivare för Nya Norrland och senare riksdagsman under 20 år.
Den 9 september gav han en personlig skildring av vedermödorna i en artikel. Han
tackade särskilt bilens ”skickliga chaufför, hr Chlyker”, som alltid ”svängde
säkert förbi den minsta sten eller grop”.
Signaturen COJ berättar hur det var att åka bil i en
trakt som aldrig haft besök av ett sådant fordon. Så snart bilen mötte en
”åkande” på vägen blev det stopp. Någon måste då ”hoppa av och leda den skygga
hästen förbi bilen”. C O Johansson satt framtill, vid sidan av föraren, och
fick gå ut och öppna grindarna: ”Men var det en kossa eller kalv, som inte ville
gå på sidan, strejkade jag och småbrukaren /Gustaf Johansson, min anm/ fick
tjänstgöra”.
Ingenstans nämns att August Svanström deltog i resan
med Röda bilen. Men han fanns säkert med i bakgrunden. I en artikel på första
sidan i Nya Norrland, med rubriken ”Valinteriörer”, strax före valet gör
han själv en sammanfattning av partiets valrörelse i övre Ådalen.
Med sitt sprakande och snirklande språk skildrar han
där hur det var den 27 augusti, då ”jublande och förstående massor” med ”röda
rosor, om tillfredsställelse vittnande miner och yttranden jämte hurrarop visade
oförtydbart, att nu hade socialismen på rena allvaret fått fotfäste i denna för
ideella rörelser ej just så tacksamma jordmån”. Han berättar att talarna ”togo
junseleiterna med storm” och avslutar artikeln med ett utrop: Ångermanland åt
socialismen.
Riksdagsvalet 1911, det första enligt principerna för allmän rösträtt (dock bara
för män; kvinnorna fick vänta ytterligare tio år), blev en stor framgång för
Socialdemokraterna. Partiet nästan fördubblade sitt antal mandat i Andra
kammaren, från 34 till 64.
En av de nyvalda riksdagsmännen var J E Berglund.
Det var inte heller långt ifrån att August Svanström
blev invald. Han hade plats nummer fyra på valsedeln för Ångermanlands södra
krets. Listan erövrade ett mandat och var nära att ta det andra. |
