Älgjakt till sjöss

Av Zakarias Lundin

 


Så här såg Zakarias Lundin ut
vid tiden för älgjakten......

VI VAR ETT LAG som var på en kronopark och arbetade med skogsstämpling åt Domänverket. När arbetet var färdigt kom jägmästarn och frågade mej om jag ville åta mej att göra en cykelväg från Kronstugan fram till bättre väg.
       Ja, sa jag, men inte kan jag göra det ensam.
      Välj ut två man ur laget till kamrater, så ska jag skicka opp kronjägarn nästa vecka och utse något vägläge genom vildmarken, sa jägmästarn.
      Och kronjägarn kom och vi letade oss bästa läget till vägen.
      Det blev nästan en mil och sen var det fråga om vi skulle åta oss att göra den vägen. Och det gjorde vi. Men det blev ett mycket hårt och krävande arbete att utföra med så primitiva arbetsredskap som vi hade där i vildmarken. Men det gick med omänskligt arbete.
      Då på hösten hände det som jag vill komma till med den här historien.

VI HADE KOMMIT FRAM till en liten myr och en sjö och på andra sidan sjön var det ett stort skogbevuxet berg. Och det var jakttid på älg.
      Då fick vi höra ett älgdrev där i berget. Drevet gick runt, så ibland hörde vi det inte, och det fortgick ganska länge.
      Men så blev det tyst. Vi hörde ingen hund och inget skott, men vi stod och tittade åt det hållet och så fick vi se en älg komma simmande åt det håll där vi stod.
      Vi tordes inte springa ned till stranden. Vi var rädda att han skulle vända ifall han fick syn på oss och vi ville ha honom så långt ut på sjön som möjligt, för vi hade inga skjutvapen. Det fick vi inte ha på kronparken.
      Men när älgen hade kommit ut på mer än halva sjön sprang vi ned till stranden. Där stod en båt. Det hade vi sett förut. Vi hade inget annat vapen än en yxa, och det var inte mycket att gå emot en älg med. Men vad skulle vi göra.
      Vi gick i båten bägge två och rodde emot älgen, och han tvärvände. Då blev det för mej att ro förbi så att han inte fick nå land.

SÅ FICK VI HÅLLA PÅ i över två timmar innan vi hade tröttat ut honom så att vi tordes anfalla honom.
      Till slut blev han så trött att han inte orkade simma, och då rodde jag så nära att kamraten fick ge honom ett hårt slag i nacken så att han blev bedövad.
      Sen högg vi ryggen av honom och på några minuter var han död.
      Det var det hårdaste arbete jag har prövat i hela mitt liv, att ro och trötta ut den där älgen. Livsfarligt var det också. Han kunde ha ställt sig till motvärn och slagit sönder båten för oss när vi inte hade något skjutvapen utan bara en yxa.
      Men nu hade vi i alla fall honom död, så nu var det bara att ta tjuren vid hornen och ro honom i land på en liten holme. Där styckade vi honom och täckte över köttet med huden. Och så högg vi några granbuskar och täckte till nästa dag.
      Vi var så trötta att vi inte höll på att orka gå till kojan. Då var vilan behövlig efter ett så hårt arbete.

NÄSTA DAG VAR DET att tänka på att fara hem med köttet. Då blev det till att bära till närmaste by, och dit var det åtta kilometer. Vi måste gå två gånger.
      Vi hade ingen jakträtt på den skogen, så vi gick till en snäll bonde och frågade om vi fick köpa jakträtt av honom.
      Nej, sa han, jag säljer ingen jakträtt, men om ni ger mej en bra köttbit ska ni få jaga på min rätt så länge jag lever.
      Den gubben är död nu för länge sen, och jakträtten är borta för oss. Men kött fick han och jakträtt fick vi.
      Och så fick vi låna en båt av honom och ro hem köttet till vårt hem. Vi hade ju en och en halv mil hem.
      Men då vi for från stranden på kvällen hade vi en värdefull last, för det var ju ransoneringstider. Det var ju under första världskriget.

VI KOM HEM framemot morgonen till våra hustrur och barn. Vi var gifta alla tre. Och då var vi välkomna, för de hade smått om mat eftersom det var ransonering.
      Det var år 1917. Den händelsen glömmer jag aldrig.


....och så här såg han ut 50 år senare,
när han skrev ned berättelsen.


Läs om Zakarias Lundin.
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 030928. Senast uppdaterad 031110.