VI VAR ETT LAG som var på en kronopark och arbetade
med skogsstämpling åt Domänverket. När arbetet var färdigt kom jägmästarn
och frågade mej om jag ville åta mej att göra en cykelväg från Kronstugan
fram till bättre väg.
Ja,
sa jag, men inte kan jag göra det ensam.
Välj
ut två man ur laget till kamrater, så ska jag skicka opp kronjägarn nästa
vecka och utse något vägläge genom vildmarken, sa jägmästarn.
Och
kronjägarn kom och vi letade oss bästa läget till vägen.
Det
blev nästan en mil och sen var det fråga om vi skulle åta oss att göra den
vägen. Och det gjorde vi. Men det blev ett mycket hårt och krävande arbete
att utföra med så primitiva arbetsredskap som vi hade där i vildmarken. Men
det gick med omänskligt arbete.
Då
på hösten hände det som jag vill komma till med den här historien.
VI HADE KOMMIT FRAM till en liten myr och en sjö och på
andra sidan sjön var det ett stort skogbevuxet berg. Och det var jakttid på
älg.
Då
fick vi höra ett älgdrev där i berget. Drevet gick runt, så ibland hörde
vi det inte, och det fortgick ganska länge.
Men
så blev det tyst. Vi hörde ingen hund och inget skott, men vi stod och
tittade åt det hållet och så fick vi se en älg komma simmande åt det håll
där vi stod.
Vi
tordes inte springa ned till stranden. Vi var rädda att han skulle vända
ifall han fick syn på oss och vi ville ha honom så långt ut på sjön som möjligt,
för vi hade inga skjutvapen. Det fick vi inte ha på kronparken.
Men
när älgen hade kommit ut på mer än halva sjön sprang vi ned till
stranden. Där stod en båt. Det hade vi sett förut. Vi hade inget annat
vapen än en yxa, och det var inte mycket att gå emot en älg med. Men vad
skulle vi göra.
Vi
gick i båten bägge två och rodde emot älgen, och han tvärvände. Då blev
det för mej att ro förbi så att han inte fick nå land.
SÅ FICK VI HÅLLA PÅ i över två timmar innan vi
hade tröttat ut honom så att vi tordes anfalla honom.
Till
slut blev han så trött att han inte orkade simma, och då rodde jag så nära
att kamraten fick ge honom ett hårt slag i nacken så att han blev bedövad.
Sen
högg vi ryggen av honom och på några minuter var han död.
Det
var det hårdaste arbete jag har prövat i hela mitt liv, att ro och trötta
ut den där älgen. Livsfarligt var det också. Han kunde ha ställt sig till
motvärn och slagit sönder båten för oss när vi inte hade något
skjutvapen utan bara en yxa.
Men nu hade vi i alla fall honom död, så
nu var det bara att ta tjuren vid hornen och ro honom i land på en liten
holme. Där styckade vi honom och täckte över köttet med huden. Och så högg
vi några granbuskar och täckte till nästa dag.
Vi
var så trötta att vi inte höll på att orka gå till kojan. Då var vilan
behövlig efter ett så hårt arbete.
NÄSTA DAG VAR DET att tänka på att fara hem med köttet.
Då blev det till att bära till närmaste by, och dit var det åtta
kilometer. Vi måste gå två gånger.
Vi
hade ingen jakträtt på den skogen, så vi gick till en snäll bonde och frågade
om vi fick köpa jakträtt av honom.
Nej,
sa han, jag säljer ingen jakträtt, men om ni ger mej en bra köttbit ska ni
få jaga på min rätt så länge jag lever.
Den
gubben är död nu för länge sen, och jakträtten är borta för oss. Men kött
fick han och jakträtt fick vi.
Och
så fick vi låna en båt av honom och ro hem köttet till vårt hem. Vi hade
ju en och en halv mil hem.
Men
då vi for från stranden på kvällen hade vi en värdefull last, för det
var ju ransoneringstider. Det var ju under första världskriget.
VI KOM HEM framemot morgonen till våra hustrur och
barn. Vi var gifta alla tre. Och då var vi välkomna, för de hade smått om
mat eftersom det var ransonering.
Det
var år 1917. Den händelsen glömmer jag aldrig.
|