| En saga berättar, att de första,
som bosatte sig i Vallen, var två finnar. Den ene hette Anders, och
den andre hette Elias. De båda nybyggarna hade det rätt besvärligt.
Till sina närmaste grannar hade de två jättar, som bodde
i Bastuberget och Kittlaberget. På midsommar- nätterna hälsade
jättarna på hos varandra, och då hade Kittla-jätten
en mycket vacker guldkrona på sig. |
 |
Anders och Elias ville bra gärna ha den där kronan. De gömde
sig en midsommarnatt intill vägen, och när jättefamiljen
från Kittlaberget kom, kastade Elias en stålbit över dem.
På en gång försvann hela jättefamiljen. Men kronan
låg där i gräset och glänste. Från berget hördes
rop och jämmer: "Vår krona, vår krona".
Kronan kom väl till pass, då Anders son och Elias dotter
just skulle gifta sig med varandra. På den tiden måste man
fara ända till Sånga nedanför Sollefteå för
att komma till prästen. Där blev kronan mycket beundrad.
När bröllopet var över, och brudföljet kom tillbaka,
låg Betarsjön blank som en spegel. Alla var glada att sätta
sig i båten, och så rodde man hemåt. Men ute på
sjön kunde bruden inte låta bli att ta fram sin vackra krona
ur kyrkasken. Hon satte den på sitt huvud och böjde sig över
båtens kant för att se sin bild i vattnet. Men i Kittlaberget
och Bastuberget såg jättarna, hur deras krona glänste ute
på sjön. Jättarna som kunde trolla, uppväckte en storm,
och snart gick sjön vit av vågor. Båten drev mot en sten
och slogs sönder. Alla, som var i båten drunknade. Sin krona
fick jättarna inte tillbaka, men de hade åtminstone hämnats
på människorna, som rövat den ifrån dem. Än
idag, om man ror en midsommarnatt intill Brudstenen, kan man få se
kronan glänsa nere på bottnen. Men det ska vara, just när
solen går upp, och kronan syns bara ett ögonblick. |
