Sagan om brudstenen i Betasjön

Byn Vallen, som ligger vid Betasjöns västra strand, anses vara den först byggda i Junsele, något som icke förefaller otroligt, då där blivit funna verktyg ända från stenåldern.

I början av 1300-talet – så berättar sagan – kommo till denna bygd två finnar, hvilka slogo sig ned på Vallen, således för fisket i den stora Betasjön. Den ene af finngubbarna lär ha hetat Anders och den andre Elias. Det var emellertid inte så roligt för dessa finnar i början, ty utom andra bekymmer och svårigheter, hade de också att utstå förtretligheter af trollen. På hvardera sidan ligger ett högt berg; på ena sidan Badstuberget och på andra sidan Kittlaberget, och i hvarje av dessa berg bodde en jättefamilj, som förorsakade nybyggarna mycken omak.

Jättarna voro mycket rika, och bland deras dyrbaraste skatter var en särdeles vacker och konstrikt arbetad brudkrona. Denna krona hade de båda finnarna sett en och annan gång under midsommarnätterna, då de båda jättefamiljerna alltid gjorde besök hos hvarandra och därvid togo vägen förbi Vallen. Finnarna hade naturligtvis ett godt öga till den där kronan, så mycket mera, som den ene af dem hade en vuxen son, och den andre en dotter, som inom kort ämnade gifta sig. Men att komma åt kronan, var ingen lätt sak. Så beslöto de då att vaka en midsommarnatt, och som Elias var lite hemma i trolldom, så skulle de göra ett försök härmed.

Mycket riktigt! Vid midsommartid kom Kittlajätten med familj, och som vanligt hade de kronan med. Just som sällskapet kom midt för den plats, där Elias låg på lur, kastade de därinne en stålbit rätt öfver honom, och i samma ögonblick försvann hela jättesällskapet, men kronan låg där i gräset och glänste så skönt i midsommarrodnadens glans.

Men från de båda bergen hördes gråt och jämmer, hvari urskiljdes veropen. ”Snart är vår makt borta! Vår krona är röfvad! Vår krona! Vår krona!”

Finngubbarna voro emellertid glada att ha en egen brudkrona, och därtill en så praktfull, att säkerligen ingen i Nordanlanden ägde dess like.

Bröllopet mellan gubbarnas barn skulle nu stå med det snaraste. Men en bröllopsfärd var ingen småsak på den tiden. Junsele hörde då till Sånga församling, man hade således elfva mil till kyrka och präst. Någon väg fanns icke och roddled endast öfver Betasjön. Brudparet med följe  begaf sig emellertid i väg med trollets krona i ”kyrkasken”.

Det säger sig själft, att kronan väckte stor beundran i Sånga prästgård och att den, efter att ha vederbörligen signats af prästen, på ett utmärkt sätt fyllde sin uppgift som brudkrona.

Bröllopet var öfver och brudföljet begaf sig på hemväg. När man nådde Betasjöns strand  voro de nygifta mycket belåtna öfver att under båtfärden öfver sjön få hvila sig från den ansträngande marschen. Vädret var det vackraste, en norrländsk sommarkväll kan bjuda på, och sjön låg blank som en spegel. Ingen må undra på, att den unga bruden, medan hon satt i båten öppnade kyrkasken för att se på sin praktfulla krona; och försjunken i ljufva drömmar, kunde hon ej längre motstå frestelsen att sätta den på sitt hufvud. Vackert glänste kronan i aftonsolen och lycklig speglade den unga bruden sin bild i vågen.

Men jättarna i Kittla- och Badstuberget fingo också se kronan. När de nu sågo huru den prydde ett lyckligt människobarn, stegrades deras förut upptända vrede till ursinne. Att åter få kronan i sitt våld, visste nog jättarna var omöjligt, men de svuro, att ingen annan häller mera skulle få glädja sig åt den.

Genom sina trolldomskonster uppväckte de genast en storm, så våldsam som  aldrig förr upprört Betasjöns vågor. Stormen slungade brudföljets båt emot ett undervattensskär vid Hällberget, båten kantrade och hela brudföljet drunknade.

De förutnämnda finnarna skola också ha förstått sig på att bränna tegel. En dag, då de höllo på därmed, kastade de några skoflar myrjord in i ugnen, och till sin förvåning fingo de se att af denna jord bildades en fast massa, hvilken vid närmare undersökning befanns vara järn. Nycklarna till den kyrka, som byggdes i Junsele år 1763, påstås skola ha varit smidda af sådant myrjärn.

Detta skär kallas än i dag Brudstenen, och trollens krona ligger ännu därbredvid på sjöns botten, där den setts av mången roddare på Betasjön. På midsommarnatten, just då solens första strålar träffar Betasjöns yta vid Brudstenen, kan man ännu få se kronan glänsa där nere i vattnet, men det är blott några ögonblick hon synes.