VARDE LJUS, SA HAN kanske inte. Däremot lär det ha hänt att han ”gjorl môrt” (lade byn i mörker) någon gång när det pågick bröllop och leklynnet tog över. Robert Wallenroth, mannen som gav Våll’n elektricitet, hade många goda sidor.  

 
Robert Wallenroth, fotograferad av Anselm Åkerberg.

      Robert Wallenroth var född 1876. Han förblev ogift och kom att bo på samma gård, som han övertog efter sin far, hela livet. Det hindrade inte att han hade vida vyer och såg både framåt och bakåt.
     Han var mycket intresserad av hembygdens historia och beskrivs ibland som Junseles förste hembygdsforskare. En del av hans efterlämnade anteckningar har nyligen ställts samman i ett häfte. Där berättar han om föga bekanta händelser och företeelser runt om i socknen, däribland en sedan länge försvunnen tjärn på Våll’n. Den var belägen strax nedanför byn på det som brukar kallas Vållåkern mellan gammvägen och Betarsjön, på ett skifte där även skrivarhänder har fått sina skavsår av högafflar och släpräfsor.                      

MEN ROBERT WALLENROTH följde också vad som skedde i samtiden och tänkte framåt.
     Så exempelvis 1917, då han försökte intressera hemmansägare och andra på Våll’n för en av tidens moderniteter, elektrisk ström. Han föreslog att byborna skulle försöka anlägga ett vattenkraftverk i den bäck där det sedan länge fanns en vattensåg. Det väckte föga anklang. Var det verkligen något att satsa på? Elektrisk ström?
     - Då gör jag det själv, svarade han och satte i gång på egen hand, skaffade den utrustning och de maskiner som krävdes och byggde vad som behövde byggas.
     Något år senare, 1918, var anläggningen klar att tas i drift. Då tändes den första elektriska lampan i Vållbyn. Med tiden insåg också de mest motsträviga att det där med elektricitet kanske inte var så dumt ändå. Fler och fler anslöt sig till Wallenroths påfund.
     Omkring 30 000 kronor, nästan en förmögenhet på den tiden, lär Robert Wallenroth själv ha satsat på företaget. Någon ekonomisk vinst gav knappast affären, i varje fall inte så länge han själv levde. Frågan är nog snarare hur mycket han förlorade.
     Kanske spelade det inte heller någon roll. Wallenroth tillhörde de burgna i byn och med all rätt gladde han sig förmodligen hellre åt vad han åstadkommit. Han tycks också gärna ha roat sig med sitt verk.
     Återigen, jag berättar endast vad som mig hafver berättats, men jag har hört att Wallenroth och pappa Anners Jons’n ibland spelade byborna sina spratt, t ex när det var bröllop i byn.
     - Skô jäg göra môrt? frågade Wallenroth sin far.
     - Ja gör dä Robert, gör môrt!
     Och så vred han om den huvudströmbrytare han hade hemma på gården. Svart i hela byn. Bröllopsfirarna fick famla i mörker.                                              

DESSVÄRRE KUNDE Robert Wallenroth själv inte glädja sig så länge åt sin krafts verk, som August Svanström skrev i en minnesartikel. Han blev sjuk och avled 1924, endast 47 år gammal.
     Men hans verk bestod. Sågbäcken, som den fortfarande kallas, skummade tillräckligt för att förse Våll’n med elektrisk ström många år efter hans död, närmare bestämt till 1950. Då tog Graningeverken hand om strömleveransen. En epok i byns historia var till ända.
     Fram till dess skötte byborna kraftverket själva, såg till att dammluckorna reglerade vattnet så att det rann till i jämn takt, att turbinen snurrade som den skulle och att ingen slösade med ström i onödan. Den senare uppgiften sköttes av särskilda inspektörer. Nåde den som exempelvis stod och strök kläder med elektriskt strykjärn när de dök upp. Då blev det bassning.
     Byskolläraren Anselm Åkerberg fungerade länge som ett slags tekniker i kraftverket, med ansvar för tillsyn och drift. Senare övergick den uppgiften till Natanael Myrholm.
     Trots att Sågbäcken inte var, och än mindre är, något Niagara räckte vattenföringen till så att ledningsnätet kunde byggas ut efterhand. Fastigheterna längs vägen vid södra infarten till byn, ”Sö’bärgä’”, anslöts så sent som 1940.                                  

    KRAFTVERKET STOD ORÖRT i sin ganska stora byggnad över bäckfåran även sedan driften hade upphört. Men en sommarnatt 1954 hände det som många bybor länge hade fruktat. Naturen tog tillbaka sin rätt.
     Ett långvarigt regnande hade fyllt dammen till brädden. Plötsligt skar vattnet genom jordbankarna, bildade en enorm flodvåg som reste sig flera meter över marken, spolade med sig stora delar av maskinhuset och dundrade ned mot Betarsjön med ett dån som väckte halva byn. På vägen tog vågen med sig lador, broar och annat löst.
     Morgonen grydde med förödelse och förstämning.                     

Isbildningen vintertid vid den timrade vattenrännan kunde vara 
imponerande som syns av denna bild.                 Fotograf okänd.